Här sitter jag och är cool och gråter.
Allt på grund av den där dumma sprutan.

Jag har vetat hela dagen att någon gång idag skulle skolsköterskan komma och hämta klassen för vaccination mot svininfluensan.
Så jag har haft hjärtklappning, ångest och bara mått allmänt dåligt.
Sen när dom kom in på geografin så bara klarade jag det inte. Så jag låtsades snällt att jag inte ville ha vaccinet. Fast jag egentligen bara är rädd för sprutor.

Och nu känner jag mig så otroligt töntig, jag menar, alla andra klarar det men jag bangade.
Jag är nästan aldrig rädd, och mitt liv är så ombonat och mysigt att det inte finns saker att vara rädd för. Visst, det hälsar på en spindel då och då, men nu genom åren har jag lärt mig döda dom själv och paniken går över rätt fort. Jag har aldrig riktigt insett hur det är att känna sig helt extremt rädd. Så när nu det här kom så är jag så oförberedd.
Jag har ingen aning om vad med sprutor som skrämmer mig, men om jag vet att jag måste ta en spruta vill jag bara springa iväg.
Jag vet inte hur jag överlevde stelkrampssprutan i fyran. Antar att det var då man fortfarande var så liten att skolsköterskan kunde övertyga mig om att det inte var någon fara.

Egentligen vet jag ju att det bara är ett snabbt stick, som inte känns alls om man är avslappnad och sen får man pepparkakor efter. Men det liksom kortsluter sig i hjärnan. Så jag vågade inte.


Jag HATAR att vara rädd, för man känner sig så maktlös. Och nu, när jag inte ens vågade gå ner till skolsköterskans rum, utan satt kvar i klassrummet som världens fegis så blir det nästan ännu värre.

Jag känner mig verkligen helt sämst och bara gråter.

Och så har jag gråtit så mycket nu att jag har fått huvudvärk, jippi.

Mamma ska också ta sprutan nån gång så nu har hon sagt att jag måste följa med henne den gången och ta jag med. Men det känns så avlägset så jag försöker att inte tänka på det.


Den här dagen suger.
BARA på grund av en spruta.


Tjing.